”Fanny och Alexander” – jul igen och en hyllning till farmor

Klassikern

Varje jul sänds den i televisionen Ingmar Bergmans film Fanny och Alexander. Den är en ouppnåelig gobeläng över borgerligt julfirande vars beståndsdelar till och med Chat GPT har koll på.

Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play.

Övermöblerade salonger med tunga röda draperier, dignande julbord, tusen levande ljus och girlanger, ett myller av släktingar och diverse husor i yster långdans genom rummen.

Så i Klassikern glömmer vi tillfälligt Guds eventuella existens och biskopsgården och straffen och mystiken för nu är det jul igen och där är hon, farmor, i filmen i Gunn Wållgrens gestalt. Hon är familjeöverhuvudet i familjen Ekdal, det är i hennes våning det ska firas, det är i hennes knä som Alexander kryper ihop när han behöver tröst.

Hon har stenkoll på sin familj, vet sina söners svagheter, spelar sina roller väl som den gamla skådespelerska hon är, går med fasta steg i långa kjolar genom rummen, smuttar lite konjak i förbifarten och blir aningen sentimental då hon träffar sin gamle älskare Isak för att strax sätta på sig farmorsansiktet igen.

Det här var skådespelerskan Gunn Wållgrens allra sista roll, i Bergmans arbetsböcker kan man läsa att han är orolig för hennes hälsa, hennes ryggont, och hon dör också bara ett halvår efter filmens premiär, sommaren 1983.

"Allt detta bländande ljus och allt detta mörker," skriver Bergman någonstans om sin egen barndoms jular. "Detta hejdlösa ätande. Detta besynnerliga festande. Denna frambrusande livsglädje." Och det kan vara det som dröjer sig kvar, som vi i krympande kärnfamiljer och fast i konsumismens klor kan längta så förtvivlat efter.

En Klassiker av Katarina Wikars.